Jag har ofta funderat på vilken bild Benjamin har av sin pappa. Han har bara hört en version och jag vågar knappt tänka vad Anna-Lena och hennes släkt har sagt om mig. Att jag har svartmålats, det vet jag. Vet han om att jag har hjälpt och stöttat hennes andra två barn, varit på föräldramöten, fotboll, idrott och innebandy men till min stora sorg inte fått göra detsamma för honom? Känner Benjamin till hur mycket jag har kämpat för att försöka få träffa honom?
Så här i efterhand finns det vissa saker jag kan ångra, som att jag inte frågade Anna-Lena när vi separerade:
”Hur mycket pengar vill du ha för att jag ska få ensam vårdnad om Benjamin?”
Det kan låta cyniskt att köpslå om sitt eget barn men jag kände så väl till Anna-Lenas fixering vid status, utseende och pengar och därför skulle hon, enligt min mening, gått med på att sätta ett pris på honom. Jag hade kunnat finansiera det genom ett banklån, gett henne pengarna i handen och sagt:
”Okej, skriv på här.”
Då hade vi sluppit alla smärtsamma stunder som ingen av oss borde gått igenom, allra minst Benjamin.
Vad innebär det för ett barn att inte få träffa sin ena förälder? För Benjamins del har det inneburit att han tappat kontakten med halva sin släkt, alla på min sida. Han förlorade sin farmor och farfar som stått honom mycket nära, sina kusiner och det sociala nätverket runt mig. De hade kunnat ge honom så mycket mer än vad Anna-Lena och hennes släktingar har kunnat erbjuda. Intellektuell stimulans, värme och kärlek och social trygghet som gett honom en annan grund att stå på.
Det måste ha varit svårt för honom att från en dag till en annan inte längre få träffa mig, mina föräldrar, vänner och kusiner. Alla älskar Benjamin, men Anna-Lena och socialtjänsten tog honom ifrån oss. Även skolan medverkade till det, varje dag.
Hösten 2007 när Benjamin började första klass körde ofta mina föräldrar ett av sina andra barnbarn till skolan. När de hämtade och lämnade barnbarnet vid skolan försökte mina föräldrar heja eller få kontakt med Benjamin, men det lyckades sällan. Lärarna var mycket uppmärksammade på var Benjamin gjorde och så fort mina föräldrar kom till skolan såg de till att föra bort honom så han inte träffade eller pratade med dem. I bästa fall kunde han vinka på avstånd. Om man ser det ur ett vårdnads- och umgängesperspektiv, hur kunde skolan medverka till att Benjamin inte fick träffa sin farmor och farfar? Var inte skolans roll att samverka istället för att motverka? Var det på order av Anna-Lena och socialtjänsten? I tingsrättens dom någon månad innan skolan började hade jag återigen fått umgängesrätt med Benjamin, trots det såg skolan till att omöjliggöra detta.
Var det någon som tänkte på Benjamin eller var alla så självupptagna att man glömde bort att det handlade om ett barn?
En eftermiddag var Benjamins farmor vid skolan för att hämta sitt ena barnbarn. Hon parkerade bilen utanför skolområdet och gick för att möta honom, när hon såg Benjamin komma springande mot henne.
”Hej farmor”, ropade han glatt.
Samtidigt kom barnbarnet och hoppade in i bilen.
”Får inte jag följa med?” undrade Benjamin.
”Det skulle jag så gärna vilja men ...”
”... men vad då?”
”Du vet, det är så svårt det här”, svarade hon och kramade om honom.” Det är inte jag som bestämmer. Vi måste kontakta en massa människor som inte tycker som du och jag.”
Där stod en liten pojke och tittade på medan hans kusin satt i bilen och skulle få följa med farmor hem, vilket han inte fick göra. Till sin farmor och farfar som han hade en stark anknytning till.
Så frågade Benjamin med tårarna rinnande nerför kinderna: ”Farmor, älskar du inte mig längre?”
Efteråt berättade hon att det var den mest hjärtskärande stunden i hennes liv. Med gråten i halsen lyckades hon samla ihop sig och sätta sig på huk bredvid honom.
”Åh Benjamin, såklart jag älskar dig. Jag vill också att du ska komma hem till oss.”
Längre kom hon inte. En av lärarna kom skyndande när de såg att Benjamin pratade med sin farmor och tog honom bryskt därifrån. Det sista hon såg av honom var när han vände sig om, snyftande och höjde handen till en vinkning.

Kapitel 11