Under vårdnadstvisten var jag på ett antal möten på socialförvaltningen. Ett av dessa möten, med socialsekreterare Lena Engström och hennes kollega Kerstin Lindström, var mer än spektakulärt. Redan från början tyckte jag att de uppträdde konstigt och studerade mig på ett sätt som kändes onaturligt. Det visade sig att de hade bestämt att lägga tonvikten på den icke verbala kommunikationen, mitt kroppsspråk. Om jag svarade på en fråga och samtidigt lade höger hand över den vänstra eller lade armarna i kors över bröstet eller tittade ut genom fönstret försökte de bedöma och analysera vad jag menade genom att avläsa mina icke verbala signaler. Om jag svarade jakande på en fråga kunde de tolka det som ett nekande svar. Det kändes besynnerligt att två tjänstemän försökte analysera mitt kroppsspråk och använda tolkningen som en del av en utredning medan det jag sade spelade en mindre roll.

Jag överklagade tingsrättens dom till hovrätten och det skulle dröja åtta månader innan ärendet togs upp i mars 2008.
I tingsrättens dom fastslogs det att jag skulle få umgängesrätt med Benjamin tillsammans med en kontaktperson som socialtjänsten skulle utse. Men socialförvaltningen struntade i att fullfölja tingsrättens beslut med motiveringen att de ville invänta hovrättens dom. Så istället för att påbörja arbetet med att upprätta en kontakt mellan mig och Benjamin och utse en kontaktperson hände det ingenting under åtta månader. Och det är en lång tid.
Knappt en vecka innan förhandlingen i hovrätten lade polisen ner förundersökningen och jag blev friad från alla åtalspunkter som gällde misshandel och sexuella övergrepp. Polisen hann inte få klar dokumentationen till hovrätten när det endast rörde sig om några dagar mellan polisförhöret och den rättsliga förhandlingen. Min advokat Anna Möller fick därför inte ta del av polisens utredning. Trots att beslutet redovisades muntligt i hovrätten var Anna-Lenas advokat Jessica Wilhelmsson fräck nog att hålla kvar sina anklagelser:
”Bara för att man har lagt ner förundersökningen behöver det inte betyda att man inte har bevis. Patric kan ju fortfarande vara av intresse fast att han inte längre figurerar i en förundersökning.”
När jag friades från dessa obehagliga anklagelser kunde varken Anna-Lena eller hennes advokat godta det.
I hovrättsförhandlingen var bara ett vittne kallat, psykologen Lena Hellblom Sjögren, för att förklara PAS-syndrom och kommentera vårdnadsutredningen. Men min advokat råkade av någon anledning ge psykologen fel tid när hon skulle infinna sig i rätten. Det slutade med att hon inte fick förklara PAS-syndrom.
PAS står för Parental Alienation Syndrome. På svenska parentalt alienationssyndrom och det kallas också för föräldraalienering eller otillbörlig föräldrapåverkan. I korthet innebär det att den ena föräldern (Anna-Lena) hindrar kontakten mellan barnet (Benjamin) och den andre föräldern (jag), som en typ av umgängessabotage. Detta görs ofta genom falska beskyllningar och inte alltför sällan anklagelser om sexuella övergrepp. Barnet blir hjärntvättat av de falska beskyllningarna och kan vända sig mot den anklagade föräldern. För barnets del innebär det vanligtvis en stor sorg när det finns en förälder som barnet inte får träffa. Föräldern som sprider falska rykten visar ofta upp ett dåligt omdöme.
Psykologen hade mycket att säga om socialtjänstens vårdnadsutredning och ifrågasatte drygt 20 punkter. Inte minst Lena Engström och hennes kollegas behörighet och kompetens att göra den typen av psykologiska analyser som de hade gjort. Advokat Jessica Wilhelmsson var snabbt framme och frågade psykologen hur hon kunde avgöra tjänstemännens kompetens och utbildning. Psykologen svarade:
”Jag kan bara läsa innantill. De har skrivit under utredningen med sin tjänstemannatitel och inte med något som visar deras behörighet, som man annars gör för att styrka sin kompetens.”
Hovrätten tog inte någon större notis om det.
I domen fastslog hovrätten tingsrättens beslut men påpekade att både mamman och pappan borde ta sitt ansvar som vuxna människor och se till att barnet fick en vettig relation och ett umgänge med båda föräldrarna, oavsett vem som var vårdnadshavare. Återigen poängterades att socialtjänsten skulle medverka till ett umgänge mellan pappan och barnet genom att utse en kontaktperson.

Kapitel 14