Många gånger har jag funderat över hur det känns att vara utan hjärna, hjärta och känslor, som Anna-Lena och hennes mamma, Eivor Wärn. Inom socialtjänsten fanns det alltför många av dem.
Efter hovrättsförhandlingen 2008 gjordes en ny vårdnadsutredning med Anna Wiberg som ansvarig utredare. Och det var inte någon trevlig person.
Jag blev kallad till ett möte när hon tog över ärendet. Jag frågade om vi inte kunde gå tillbaka i tiden och försöka ta reda på vad som hänt och vad som var rätt och fel, istället för att påbörja en ny utredning som byggde på den gamla med faktafel och oklarheter.
Då svarade hon helt uppriktigt:
”Vi har ingen anledning att sitta här och reda ut vad som är sanningen, det är upp till domstolen.”
Socialtjänsten brydde sig inte om sanningen!
Jag blev helt paff, men på samma gång visste jag av erfarenhet att de varken höll sig till sanningen eller lyssnade för att få en rätt bild av situationen. På samma sätt var det varje gång jag besökte deras kontor. Jag var dömd i deras ögon och inte oskyldig till motsatsen var bevisad.
När en myndighet lämnat in utredningar och rapporter till en domstol, som om det vore sanningen, skulle det mycket till för att domstolen gick emot uppgiftslämnaren, i det här fallet socialförvaltningen. Med så grova anklagelser som det var mot mig blev jag dömd på förhand, utan krav på att socialtjänsten tog reda på vad som var sant. Det förklarade varför Anna-Lenas osanningar godtogs utan omsvep. Varför höll vi då på med detta spel om jag redan var dömd före första hembesöket våren 2006?

I flera mejl till Anna Wibergs chef, Malin Nordling, ifrågasatte jag hur en utredare kunde uttrycka sig på det viset. Men jag fick aldrig något svar.
Vid den andra tingsrättsförhandlingen, sommaren 2010 där Stig Persson var ett av vittnena, var också Anna Wiberg kallad och hon vittnade under ed. Hon vidhöll i rättegången, oavsett hur felaktigt det än var, att socialförvaltningen gjort vad de kunnat för att få till umgänge med mig och Benjamin. Hon sade att hon träffat Benjamin en gång, men ändrade sig sedan till tre gånger, och förklarat för honom hur det låg till. Det framkom aldrig vad som sades när de träffades och det fanns inga inspelningar, utskrifter eller vittnen. Bara hennes ord.
”Jag vet vad Benjamin vill”, hävdade hon.
Hon påstod också att Benjamin hade sagt att pappa inte fick ringa. Men det framlades aldrig om det var Benjamin som ville det eller om Anna-Lena sagt att Benjamin inte fick svara om pappa ringde. Hemma hos henne, vilket hon själv bekräftade i rättegången, satt en lapp bredvid telefonen med ett telefonnummer.
”Benjamin, om det här numret ringer ska du inte svara. Det är din pappas telefonnummer.”
Anna Wibergs analys av mig hade jag hört förut. Att jag brast i förmågan att tillgodose Benjamins behov, men det framkom varken vilka behov det gällde eller vad jag inte förstod. Och jag har aldrig fått någon förklaring, oavsett hur många gånger jag har bett om det. Varken min advokat eller domstolen ifrågasatte vilka behov det rörde sig om.
Mitt möte med Anna Wiberg spelade jag in, precis som med Stig Persson, men när min advokat Kerstin Koorti inte ville använda inspelningarna utan istället invänta en eventuell hovrättsförhandling stod mitt ord mot socialförvaltningens.
I den andra tingsrättsförhandlingen förlorade jag och fick ingen umgängesrätt med Benjamin. Rätten litade på att Anna-Lena skulle försöka få till ett umgänge, vilket aldrig har varit hennes ambition. Vi var tillbaka på ruta ett efter fyra år av tvister och rättegångar.
Det blev inte någon ny hovrättsförhandling. I inlagan som min advokat skickade till hovrätten tog hon inte med ljudinspelningarna med Stig Persson och Anna Wiberg. Hovrätten ansåg därför att det inte inkommit någon ny bevisning och beviljade inget prövningstillstånd.
Man skull kunna tro att det slutade här, men det gjorde det inte. I ett litet samhälle sprids rykten och skvaller snabbt och som slutar med att man blir dömd i allmänhetens ögon. I mitt fall blev jag stämplad som pedofil. Och det har varit svårt att leva med en sådan anklagelse, vilket naturligtvis har påverkat mitt liv. Att gå ut på offentliga ställen och bli hotad och misshandlad av dem som vill ”sätta dit den jäveln” har gjort att jag dragit mig undan. Inte bara för min egen skull, utan också för Benjamins skull. Vid sådana tillfällen har jag valt att gå därifrån och aldrig slå tillbaka, även om jag velat.
Många vänner och bekanta har vänt mig ryggen. De valde att lyssna till ett allmänt tyckande istället för att fråga mig och få reda på sanningen. Kvar finns mina närmaste vänner, de som valt att tro på mig.
När Anna-Lena fick som hon ville och lyckades ta Benjamin ifrån mig och fått det fastslaget i domstol, då borde hon väl vara nöjd? Men det var hon inte. Hon var den tongivande när det gällde att sprida falska rykten om mig, en motor som såg till att underhålla förtal genom sina vanföreställningar och sin avundsjuka. Men hon har inte nöjt sig med det. Istället har hon initierat till fysiskt våld mot mig och fått andra i hennes närhet att agera. Själv håller hon sig i bakgrunden men har under dessa år piskat upp en stämning som kan liknas vid ren förföljelse.
Vid ett tillfälle kastades det ägg på fönstren hemma hos mig. Senare fick jag reda på av föräldrarna till några av dem som var med i det äggkastande gänget att en av dem var Anna-Lenas ene son. En annan gång när jag gick ut för att kasta soporna, på den tiden stod soptunnan inne på tomten, upptäckte jag att det fanns vätska på locket till tunnan vilket var konstigt när det inte regnat på länge. Jag böjde mig ner över locket och kände lukten av tändvätska. När polisen kom konstaterade de att det var tändvätska, och sade:
”Så länge det bara är så här kan vi inte göra mycket mer.”
Om de tänt på hade det varit försök till mordbrand. Polisen kom aldrig fram till vem som gjorde det men kände väl till gänget men kunde inte ta dem på bar gärning. Vanligtvis går man inte omkring med en flaska tändvätska en lördagskväll och häller ut innehållet på någons egendom om tanken inte var att tända på.
Två veckor innan den andra tingsrättsförhandlingen sommaren 2010 var jag med några vänner på karnevalen i Enköping. Vi satte oss på en av serveringarna som precis hade öppnat. I stället för att vänta vid bordet gick jag bort till bardisken för att beställa något att dricka till mitt sällskap. Innan jag reste mig för att gå sade en av mina vänner att Anna-Lena satt med en kille några bord bakom oss. I baren var jag den enda gästen och någon personal syntes inte till. Så jag stod där och väntade när jag kände en armbåge i nacken och trodde först att det var en överförfriskad person.
”Ta det lugnt, det är bara vi här så vi behöver inte trängas”, sade jag.
Lika plötsligt som jag fått armbågen i nacken greppade personen tag i min ena öronring, som jag hade på den tiden, och drog huvudet nedåt samtidigt som han tvingade mig att följa med till den för kvällen öppna nödutgången några meter bort som bevakades av två omärkta vakter. Vad jag inte visste var att mannen som hotade mig var ännu en av Anna-Lenas sambos, som bedrev ett vaktbolag och enligt uppgift hyrde ut vakter till bland annat karnevalen i Enköping. Därför lät vakterna bli att ingripa när P-O Karlsson släpade ut mig på baksidan. Han kopplade ett grepp om min vänsterarm så jag inte kunde ta mig därifrån.
”Vet du vem jag är?” skrek han i örat på mig.
”Nej, det vet jag inte. Men kan du tala om vad du vill?”
”Det är jag som knullar din fru.”
”Nu vet jag inte vem du menar för jag har aldrig varit gift, men jag förmodar att du är tillsammans med Anna-Lena.”
Greppet hårdnade om vänsterarmen och han väste:
”Jag ska spöa dig idag. Om jag inte får det slår jag din son när jag kommer hem, för han och jag bor under samma tak.”
Jag kunde gett mig in i en fajt med honom, men avstod. Att det var ännu ett av Anna-Lenas taktikdrag var rätt uppenbart och syftet var att sätta dit mig för misshandel, två veckor innan tingsrättsförhandlingen. Samtidigt som han höll fast mig med ena handen slog han flera slag mot huvudet och kroppen och slutade först när ett par märkta vakter närmade sig. Jag gick därifrån och tog en taxi hem. I taxin ringde jag mina vänner, som fortfarande satt och väntade på att få något att dricka, och berättade vad som hänt. Jag ringde också Anna-Lenas äldste son, som jag träffat några gånger det senaste halvåret utan Anna-Lenas vetskap, för att höra hur det stod till med Benjamin. ”Jag är hemma med honom, så det är lugnt. Jag ringer till mamma”, sade sonen.
Väl hemma dröjde det inte länge förrän det small till i köket. Där, på köksgolvet låg överdelen på min brevlåda bland allt glassplitter. Någon hade kastat in överdelen genom köksfönstret. Jag rusade ut för att se vem det var och såg P-O Karlsson springa därifrån. Några minuter senare kom mina vänner i en taxi från festivalen. De såg också Anna-Lenas sambo, som sprang från området där jag bor.
Hur kan en person ha en sådan aggression mot mig att han till och med kör från karnevalen och slänger in brevlådan genom köksfönstret?

En sommarkväll 2014 satt jag hemma och tittade på tv när jag såg två personer smyga omkring på min tomt. Jag öppnade ytterdörren för att se vem det var och där stod en av Anna-Lenas söner, mellansonen, med en kompis.
”Du din jävel har fördärvat mitt liv”, sluddrade sonen berusat när han objuden störtade in i huset.
När jag träffade Anna-Lena var han fortfarande ett blöjbarn, som innan vi flyttade ihop satt och väntade långt efter läggdags på att jag skulle komma hem till dem. När vi separerade hade han börjat mellanstadiet och nu var han 19 år.
”Jag ska slå dig på käften och slå sönder dina tv-apparater.” Han stirrade på mig och fortsatte:
”Annars slänger jag in brevlådan genom fönstret.”
”Det har ju gjorts förut, vilket du säkert känner till. Det verkar vara ett samtalsämne hemma hos er.”
Efter en del tjafsande fick jag ut honom ur huset. En kvart senare ringde det på dörren. Säker på att de var tillbaka blev jag förvånad när det stod två poliser på trappan. Tydligen hade någon av mina grannar ringt efter dem.
2014 fick jag reda på att socialförvaltningen fått en ny ledning och bytt ut stora delar av den gamla personalen. Jag tog kontakt med socialchefen Elisabeth Kántor, som jag inte träffat tidigare, och berättade hur jag blivit behandlad och hur det har drabbat min son. Hon var mycket hjälpsam och ville träffa mig. Vi fick till ett möte som varade i en timme och hon föreslog att jag också skulle träffa Magnus Edström som tagit över efter Lena Bergström som enhetschef för barn- och familjeteamet samt familjerätten. Vi tre träffades några veckor senare. På mötet hade Magnus Edström med sig ett utdrag ur deras interna journalanteckningar som var skrivet av Sarina Boman. Det han visade mig var en fjärdedel av en A4-sida där det stod ”att nu när pojken blivit överlämnad till sin mamma och allt var under kontroll behövde de inte längre oroa sig för den alkoholiserade narkomanen Patric Knutson”.
”Men hur kan man formulera sig så utan några bevis eller vittnen?” undrade jag.
”Du måste haft dåliga advokater”, svarade Magnus Edström. ”Men kan ni inte hjälpa mig att få kontakt med min son när ni ser vilka fel som har begåtts?”
”Nej, det kan vi inte”, svarade socialchefen.
Hon ville inte hjälpa mig när det framkom att de hade gjort fel. Återigen var det locket på!

Kapitel 17