Blod är tjockare än vatten och mina band till Benjamin är också tjockare än vatten. Vi har inte träffats sedan hösten 2006. Trots det har Benjamin en pappa som alltid har ställt upp för honom, även om jag inte fått vara en del av hans liv. En pappa som vet att han är begåvad och intelligent, som kan förverkliga sina drömmar om han vill med blod, svett och tårar. Med blod menar jag att det ligger i mina gener att inte ge upp eller leva på andra som en parasit för att nå sina mål. Vägen är sällan spikrak och det krävs oftast både svett och tårar för att nå dit man vill, vilket jag vet att Benjamin klarar av.
Jag har alltid tagit Benjamin på allvar och min son har funnits i mina tankar alla dessa dagar jag inte fått vara med honom. Min son har en plats i mitt liv och jag älskar honom. Det kan varken Anna-Lena, socialtjänsten eller någon annan ta ifrån mig.
En person sade en gång till mig:
”Förmodligen har Benjamin känt likadant men kanske inte fått möjlighet att uttrycka sina känslor för sin pappa.”
Antagligen har ingen talat om för honom att han med rätten på sin sida kan välja vem han vill bo hos, antingen hos mamma eller pappa, oavsett vem som har vårdnaden. Hur han sedan ska umgås med sina föräldrar kan han själv bestämma. Om han inte har blivit informerad om det har han undanhållits möjligheten att fatta ett eget beslut och istället fått underordna sig det som Anna-Lena och socialtjänsten bestämt åt honom.
Till skillnad från personer som döms för ett brott och därefter blir frigivna har jag och Benjamin pådyvlats ett straff utan tidsbegränsning. Ett livstidsstraff, som kan vara livet ut om ingen av oss ändrar det. Därför har jag skrivit denna bok till Benjamin för att berätta min sanning, och som jag vill ska vara hans sanning, för att tala om hur mycket jag älskar honom och har gjort det varje dag sedan vi sågs sist.
Jag längtar efter att få träffa min son Benjamin!