En söndagseftermiddag i slutet av juni 2005 hämtade jag Benjamin hos mina föräldrar som bodde strax intill oss. I vanliga fall var det roligt att hämta honom och lyssna på hans prat om vad han gjort hemma hos farmor och farfar, men inte den här gången. För jag visste att från den stunden Benjamin klev in i vårt hus skulle hans värld se annorlunda ut. Och jag skulle berätta det för honom, inte hans mamma som lämnat oss. Hon valde att vara borta när han kom hem och lämnade honom utan någon förklaring.
Ett par månader tidigare hade Anna-Lena bestämt att hon ville flytta ifrån vårt gemensamma hem där vi bott i drygt sex år. Det innebar att vi fortsatte som särbos ett par månader till. Hon flyttade med sina två söner, från ett tidigare förhållande, till ett hus några kilometer bort.
Att det inte finns några garantier för att ett förhållande ska vara för evigt är jag klart medveten om. Men jag tror inte på lyckliga separationer, det finns alltid någon som blir lidande. Oftast barnen. Det är skillnad på hur en separation går till och vilken roll man väljer att inta. Ska man vara den som smiter iväg med svansen mellan benen och hoppas på att någon annan gör grovjobbet? Ska man hålla sig till det man kommit överens om eller agera tvärtemot för att själv dra nytta av situationen?
Den kvällen som vi hade bestämt att tillsammans tala om för Anna-Lenas andra två söner att vi skulle flytta isär visste de redan om det. Anna-Lena hade berättat det. Förvånad stod jag i vardagsrummet och möttes av pojkarnas tystnad. Det var inte första gången under deras tio- respektive tolvåriga liv de var med om ett uppbrott. Den äldste av dem försökte snabbt hitta en lösning på situationen.
”Då blir det ungefär som innan du och mamma flyttade ihop, när vi bodde i ett hus och du bodde här och vi sprang emellan husen. Då när vi oftast var hos dig för att du hade större tv med fler kanaler?”
”Det vet jag inte, men det är möjligt. Det får er mamma avgöra.”
Men så blev det inte.
Det första Benjamin sade när han kom hem var:
”Var är alla sakerna?”
Han kom hem till ett halvtomt hus. Tveksamt gick han in i vardagsrummet och tittade undrande på platsen där vitrinskåpet stått, på bänken där tv:n tidigare haft sin plats och på golvet som på sina ställen saknade mattor.
Nu var det inte hans mamma som satt hos honom och förklarade:
”Jag ville inte bo med din pappa längre. Jag vill bo för mig själv. Du kan komma och hälsa på mamma när du vill. Jag älskar dig och tycker om dig”.
Det fick jag berätta.
Han blev väldigt ledsen och ställde en mängd frågor. Jag försökte förklara så gott jag kunde. Som en liten tröst, eller som ett tunt plåster på ett öppet sår, hade jag köpt en datorleksak till honom som jag visste att han ville ha. Hopsjunken satt han i soffan och pillade på sin leksak när jag föreslog att vi skulle ringa hans mamma, för hon ville veta hur det hade gått. Benjamin pratade motvilligt några ord med henne och så var telefonsamtalet över. Så lättvindigt hanterade hon separationen från sin yngste son.
Under de kommande två månaderna fanns det tillfällen när vi tre träffades och hade det trevligt tillsammans, men det fanns hela tiden från Benjamins sida ett avståndstagande gentemot Anna-Lena. Hon var den som hade svikit och bryskt lämnat honom. Det visade han genom att inte vilja hålla henne i handen eller vara på sitt pratiga och glada humör när hon var med. Inte ens på den gemensamma semestern, några veckor efter att hon hade lämnat oss, med alla tre barnen på Öland hade han förtroende för henne. Det tog tre dagar innan han för en kort stund höll henne i handen på en promenad. När han väl gjorde det fanns det kanske en förhoppning inom honom om att allt skulle bli bra igen.
Den förhoppningen hölls vid liv under sommarmånaderna genom den parterapi vi gick på. Jag vet inte varför vi höll kvar i halmstrået när vi båda indirekt visste att vi skulle gå skilda vägar. Jag vet inte varför Anna-Lena ville gå i terapi när hon redan träffade någon annan, som det visade sig senare. Hon var kanske osäker på om det nya förhållandet skulle leda till ett nytt samboförhållande. Om det misslyckades kunde jag duga ett tag till. Vi avslutade parterapin. Samtidigt var det märkligt hur olika två personer kunde uppfatta en relation och den bild man valde att visa upp för omvärlden. Medan vi bodde tillsammans och Benjamin var liten presenterade sig Anna-Lena, när hon var iväg själv, som ensamstående trebarnsmamma. Med tanke på att jag var hemma och tog hand om barnen var det förvånande.
Benjamin bodde kvar hos mig och han var en hemkär, glad och energisk kille som tyckte om alla typer av djur, även spindlar. Kom det in spindlar i huset, oavsett om det var jordspindlar eller de mer vanliga med liten kropp och långa smala ben, plockade han upp dem i handen.
”Kolla pappa, den kryper på mig.”
”Bra, men bär ut den. Spindlar ska vara utomhus.”
”Vill du hålla den?”
”Nej, absolut inte!
”Pappa, gillar du inte spindlar?”
Om det var något jag inte tyckte om så var det spindlar. När Benjamin förstod det kunde han triumferande konstatera:
”Då är jag nästan tuffare än vad du är, i alla fall när det gäller spindlar.”
”Ah, det är du .”
För att vara fem år var han ovanligt matintresserad, en liten gourmé. När andra barn ville ha choklad eller godis kunde Benjamin istället fråga efter oliver.
När han fick önska sig något att äta var lax en favorit, lax i foliepaket med tomat och purjolök som tillagades i ugnen. Hans ögon lyste när han tillade:
”Så ska vi ha sparris och den där gula såsen.”
Förutom hollandaisesåsen skulle laxen serveras med ris eller potatis. Och han kände skillnad på fryst och färsk lax. Var det färsk lax kunde han säga efter ett par tuggor:
”Mmmm, det var gott!”
I slutet av augusti när jag och Anna-Lena insåg att vårt förhållande var över, även om det dröjde ett par veckor innan vi separerade, var det beklagligt att vi inte lyckades upprätthålla en god ton mellan oss för Benjamins skull.

Kapitel 3