Vad tänker en sexåring som är orolig för att socialtjänsten ska tvinga honom att flytta ifrån sin pappa? Tänkte han att vi aldrig mer kommer att få några gemensamma minnen att skratta åt? Som när Benjamin var några år yngre och ville vara med när jag rakade mig. Han såg att jag stod framför spegeln i badrummet och smorde in mig med raklödder och använde rakhyvel. Fram med en stol där han klättrade upp och ställde sig så att han kunde se sig själv i badrumsspegeln. Han smorde in sig med raklöddret och konstaterade glatt:
”Nu ser jag ut som jultomten.”
Så stod vi där och rakade oss. Jag med en rakhyvel och han med en sked, som han skrapade rent ansiktet med så löddret skvätte omkring i badrummet.
Eller som när han fyllde tre år och jag överraskade honom med att sitta uppe halva natten och blåsa upp 300 ballonger som jag fyllde hans rum med. Den natten sov han i vårt sovrum och på morgonen sade jag åt honom gå till sitt rum och titta om där fanns någon present. Hans förvånade min och sedan leendet när han rusade in och kastade sig bland ballongerna kommer jag aldrig att glömma.
Kort efter att de tre anmälningarna kommit till socialförvaltningen, mars 2006, gjorde de ett hembesök. När jag fick deras brev förklarade jag för Benjamin vad som var på gång och det var då han berättade att hans mamma redan hade pratat med tanter som skulle komma och ta honom ifrån mig. Hur kunde Anna-Lena veta det? Hade hon ett så nära samarbete med dem inom socialtjänsten att de redan bestämt utgången innan de ens hade träffat mig? Varför sade hon så till Benjamin, förstod hon inte vilken press hon utsatte honom för?

Lena Bergström, enhetschef för mottagning och utredningsgruppen, och Malin Wahlund, socialsekreterare, från socialtjänsten kom tidigt en morgon. Benjamin som var morgontrött satt i vardagsrummet och spelade tv-spel när de klev in i huset. Medan Benjamin försökte vakna bjöd jag dem på kaffe i köket samtidigt som jag fick ta del av anmälningarna.
”Patric, du måste förstå att vi från socialtjänsten måste reagera för vi vill inte ha en ny Bobby”, sade Lena Bergström.
Bobby var en pojke som några månader tidigare torterats till döds av sin mamma och styvpappa och därefter sänkte de kroppen i en sjö. Senare anmälde de Bobby som försvunnen och påstod att han suttit kvar i bilen medan de gick in i ett affärscentrum för att handla. När de kom tillbaka fanns han inte kvar i bilen. Efter att ha sökt efter pojken i flera dagar började polisen ana att det inte gått till som mamman och styvpappan berättat. De häktades och dömdes för mord. Det visade sig att myndigheterna gjort flera misstag, bland annat socialtjänsten som inte agerat som de borde. Bobbyfallet väckte stor uppmärksamhet i press och media och många undrade hur en pojke kunde misshandlas och torteras till döds utan att myndigheterna reagerade.
Jämförde Lena Bergström mig med Bobbys mamma och styvpappa? Nu sade jag inte högt vad jag tänkte, men hennes uttalande var oerhört kränkande.
Det var ingen tillfällighet att de var två stycken som kom på besök. Deras upplägg var ett klassiskt tillvägagångssätt. En av dem uppehöll mig medan den andre tittade runt och frågade ut Benjamin. Lena Bergström ville gå upp på ovanvåningen med mig och titta, där jag visade henne sovrummet, Benjamins rum och arbetsrummet. Och på klassiskt manér blev hon plötsligt tvungen att uppsöka toaletten, i syfte att se hur där såg ut. Samtidigt hörde jag hur Malin Wahlund intervjuade Benjamin.
Tillbaka på nedervåningen gick jag bort och klappade om Benjamin som fortfarande höll på med sitt tv-spel. Jag förstod vad han gick igenom och blev inte överraskad när han ruskade på sig och fortsatte med sitt spelande. Efteråt i sin rapport skrev Malin Wahlund att hon uppfattade Benjamins respons som att han inte tyckte om sin pappa och inte ville att jag tog i honom. Det föll henne aldrig in att han kanske var ur gängorna eller nervös på grund av deras närvaro när han visste vad besöket gällde.
Innan de gick och vi tre stod i hallen, medan Benjamin var kvar i vardagsrummet, berättade jag att han var orolig för att de skulle ta honom ifrån mig. Lena Bergström tvekade inte ett ögonblick utan gick bort till Benjamin och satte sig på huk bredvid honom.
”Kan du pausa programmet?” frågade hon, vilket han gjorde. Han satt stel som en pinne.
”Är du rädd för att vi ska ta din pappa ifrån dig?”
”Ja”, svarade han tyst.
”Men det är klart att vi inte ska göra. Det lovar jag.”
Men hon höll inte sitt löfte. Istället ljög hon honom rätt upp i ansiktet.
Under våren 2006 gjordes ännu ett hemsök hos mig och två hos Anna-Lena. Den enda gången Benjamin var med på ett hembesök hos Anna-Lena fick jag köra honom dit. Vi gav oss iväg hemifrån i god tid för att vara där klockan nio och i väntan på att telefonen skulle ringa körde vi runt i samhället.
”Men pappa, du kan svänga där så kommer vi till mamma”, sade Benjamin.
”Ja, men jag kan inte åka dit förrän tanterna ringer och säger att de är hos mamma.”
Kvällen innan hade jag fått ett telefonsamtal från min advokat, Anna Möller, som förklarade att hon fått ett meddelande från Anna-Lenas advokat, Catarina Ceder, att Anna-Lena inte ville att jag skulle komma hem till henne förrän socialtjänsten var där.

Vi åkte runt i det lilla samhället i över en halvtimme innan Sarina Boman, socialsekreterare, från socialtjänsten ringde och undrade varför jag inte kom med Benjamin.
”Men snälla, jag har ju fått instruktioner av min advokat att inte åka till Anna-Lena förrän ni var där. Och nu ringer du när klockan snart är halv tio.”
”Kom med en gång.”
Jag lämnade av honom och körde hem till mina föräldrar för att fika tillsammans dem medan jag väntade på Benjamin. Jag hann precis hälla upp en kopp kaffe när telefonen ringde.
”Du kan hämta honom nu”, sade Sarina Boman.
Det verkade konstigt att det bara behövdes 20 minuter hemma hos Anna-Lena för att bedöma hennes och Benjamins relation.
Det visade sig att det inte var samma personer som genomförde hembesöken. Lena Bergström var inte hos Anna-Lena utan istället Sarina Boman tillsammans med Malin Wahlund. Varför Lena Bergström var hemma hos mig, när hon endast gjorde hembesök vid omhändertaganden, kan man undra?
Benjamin ville sällan sova i sin egen säng. Innan Anna-Lena flyttade sov han ofta mellan oss i vår dubbelsäng. Därför var det inget konstigt att han fortsatte att sova på ena sidan av dubbelsängen.
Innan han somnade den här kvällen ville han hålla mig i handen en stund.
”Du pappa, älskar du mig?” undrade han. ”Såklart. Jag älskar dig över allt annat.” ”Är jag din bäste pojke?”
”Ja, det är du. Jag har bara en son”
”Jag älskar dig också”
Sen vände han sig om och somnade.

Efter de två hembesöken fick jag i juni ett nytt brev från socialtjänsten där det stod att de skulle göra ännu ett hembesök.
Ett hos Anna-Lena på måndagen och ett hos mig på tisdagen midsommarveckan. Men på måndag morgon vaknade jag av att det knackade på dörren. Men tanke på att det var semester sov vi längre än vanligt den morgonen. Jag hoppade i kläderna och öppnade dörren, nyvaken och rufsig i håret. Där utanför stod Sarina Boman och Malin Wahlund och frågade om de fick komma in. Helt oförberedd, nymornad, Benjamin som sov och att de kom fel dag fick mig att tända till.
”Vad gör ni här? Ni ska komma imorgon”, sade jag upprört.
Märkligt nog propsade de inte på att komma in utan vände på trappan och gick mot bilen. Jag ropade efter dem:
”Kom tillbaka så kan vi prata om det. Och ni får gärna komma in, men jag vill ha reda på varför ni kommer en dag för tidigt?”
De kom inte tillbaka utan satte sig i bilen och körde därifrån. Då insåg jag att det inte stod rätt till och att något var på gång. Tidigare hade jag via min advokat frågat Anna-Lena om hon hade planerat att göra något tillsammans med Benjamin under midsommar men inte fått något svar, vilket jag tyckte var nonchalant. Efteråt förstod jag varför hon inte svarade, hon visste vad som var på gång.
Jag väckte Benjamin, vi åt en snabb frukost och lämnade huset utan att ta med oss något mer än min plånbok.

Samma dag togs LVU-beslutet och socialtjänsten kom hem till mig för att hämta Benjamin. Men de kom till ett tomt hus. De fortsatte till min syster och till mina föräldrar, utan att hitta oss. Det var då Sarina Boman ringde och klargjorde att de skulle ta Benjamin. Samma kväll bestämde jag mig för inte överlämna honom till socialtjänsten.
Det vore lögn att påstå att socialtjänsten var diskret vid genomförandet av LVU-beslutet. Under hela måndagen och tisdagen stod två polisbilar och två bilar från socialtjänsten på torget och med jämna mellanrum cirkulerade de runt mellan olika adresser. I ett litet samhälle väckte det uppmärksamhet och man kan bara tänka sig vad folk pratade. Samma dag sågs Anna-Lenas mamma, Eivor Wärn, köra runt i samhället och sedan stå parkerad en bit utanför mina föräldrars hus. Hon bodde inte i byn och man kan undra vad hon gjorde där. Att hon var en pådrivande faktor i den här processen var inte förvånande med tanke på att hon och jag inte drog jämt. I början av min och Anna-Lenas relation var hon trevlig och tillmötesgående så länge hon kunde låna pengar av mig, som hon förvisso alltid betalade tillbaka. När det sattes i system och hennes man inte visste om det satte jag stopp för fler lån.
Efter att ha hört hur illa hon pratade om Anna-Lenas tidigare relationer kunde jag bara föreställa mig vad hon sade om mig.

Kapitel 5