Det var en underlig känsla att vara flykting i sitt eget land. Under de tre veckor som vi var på flykt efter att LVU-beslutet tagits blev jag plötsligt medveten om övervakningskameror. Jag vågade inte stanna för länge på ett och samma ställe och började till slut också titta efter polisbilar. Men jag skulle inte behöva känna så, och inte Benjamin heller. Det här var så fel. Här var jag med min son som älskade mig, som höll mig tryggt i handen, som pratade och skrattade och kramade mig. Ett naturligt förhållande mellan far och son.
Om jag vetat hur framtiden skulle utforma sig, att socialtjänsten skulle lura mig och att Anna-Lena inte hade några som helst skrupler när hon levererade den ena anklagelsen efter den andra baserade på lögner hade Benjamin vuxit upp i ett annat EU-land tillsammans med mig. Jag hade tankar på att lämna landet och ta Benjamin med mig till Tyskland eller Frankrike. Jag kände personer som var villiga att hjälpa mig, på samma sätt som jag fick hjälp under veckorna vi var på flykt.
Vi tog tåget till Oslo och bodde drygt en vecka på en konferensanläggning strax utanför stan, som under sommarmånaderna öppnades upp för barnfamiljer. Det var fotbolls-VM och på kvällarna samlades de flesta som bodde på anläggningen i den stora loungen för att följa matcherna på tv. Benjamin tittade på några matcher men fick snart genom sitt sociala och utåtriktade sätt kontakt med personalen i baren som lät honom ”arbeta” mot betalning i varm choklad med vispgrädde, som han blev specialist på att göra. Han brukade också assistera vid kaffemaskinen när mjölken vispades till olika cappuccinos.
Det hände mycket bakom kulisserna när vi var iväg. Att jag skulle sticka iväg med Benjamin hade nog ingen räknat med.

Anna-Lena ömsom frågade och ömsom anklagade mina vänner för att hålla mig gömd. Bland annat ringde hon, på uppmaning av Eva Mickelsson, till Catharina Kumlin och påstod att hon och hennes man, Joakim Kumlin, gömde mig och Benjamin i deras garage.
”Om vi höll Patric och Benjamin gömda skulle de inte bo i garaget! Vi har ett gästrum”, svarade Catharina som tyckte anklagelsen var absurd.
Naturligtvis ställde Benjamin frågor och undrade varför vi gett oss av, varför vi var i Oslo och inte kunde resa hem.
Jag förklarade för honom att tanterna som besökt oss under våren ville ta honom ifrån mig och placera honom tillsammans med hans mamma på ett ställe som jag inte fick besöka.
”Men pappa, det vill inte jag.”
”Nej, det vill inte jag heller. Så det är därför vi gör den här resan.”
”Men kan du inte prata med dem? Så blir allt bra.”
”Jo, det ska jag göra.”
Och det gjorde jag, i tron att det skulle ordna upp sig när jag gick med på ”dealen” som socialtjänsten upprättade. Inte att jag skulle bli lurad. De här kontakterna togs när vi var på Gotland, dit vi reste efter drygt en vecka i Oslo.
På Gotland bodde vi på ett litet pensionat som låg avsides med begränsade möjligheter till aktiviteter. När vi inte badade i poolen eller tittade på fotbolls-VM läste vi sagan om de tre bockarna Bruse som jag hittade i det lilla biblioteket. Jag läste den så många gånger att Benjamin till slut berättade hela sagan utantill, och nästan ordagrant, genom att titta på illustrationerna.
Det gick inga bussar i närheten av pensionatet. Hade man ingen bil, vilket vi inte hade, fanns det en pensionerad taxichaufför som numera mest ägnade sig åt sin jordgubbsodling. Med rätt kontakter ställde han upp och körde. Personalen på pensionatet var mycket trevliga. Särskilt en tjej som arbetade som servitris på restaurangen var extra hjälpsam och ordnade så att vi fick åka med taxichauffören och handla det vi saknade. En kväll när vi ätit på restaurangen och serverats av den
trevliga servitrisen sade Benjamin när vi kom upp på rummet: ”Pappa, du måste träffa någon.”
”Hur då menar du?” undrade jag.
”Träffa någon tjej, du vet...”
”Nej Benjamin, det behövs inte.”
Men han nöjde sig inte med det utan kom med förslaget att jag kunde äta middag med tjejen som serverat oss.
”Hon är jättesöt”, tyckte Benjamin.
”Men varför skulle jag bjuda henne på middag? Är det för att mamma har träffat någon annan och så vill du att jag också ska träffa någon?”
Jag fick inget riktigt svar.
”Nu Benjamin, vill jag bara ha dig. Och ingen annan.”
”Är det så?”, undrade han och tittade allvarligt på mig.
”Ja, så är det.”
”Du pappa, jag älskar dig.”
”Och jag älskar dig också. Du är ju min lille plutt.”
”Men jag älskar dig mer!”
Att ha den här diskussionen med sin lille son på ett pensionat
på Gotland, vara på rymmen och med socialtjänstens beslut hängande som en snara runt halsen, då värmde hans ord i både själ och hjärta.

Kapitel 6