Kapitel 8

En morgon på hösten 2005 när jag hjälpte Benjamin att duscha innan han skulle till förskolan och jag till mitt arbete, frågade han:
”Du pappa, får man ta på någon annans snopp?” ”Nej, det får man inte. Vad menar du med det?” ”Alltså, får man ta på någons snopp?”
”Är det någon som gör det?” undrade jag. Benjamin svarade inte utan ställde en ny fråga. ”Får man göra det?”
”När jag sköljer av dig här så duschar vi hela dig, som både jag och mamma gör när vi hjälper dig i duschen. Sen vill mamma att du ska smörjas in med en salva när du har torkat dig. Och då får vi hjälpa dig och då kan vi råka nudda vid din snopp. Annars får ingen ta eller röra dig på snoppen.”
Benjamin verkade nöjd med svaret och jag funderade inte mer på det. Såg det mer som en fråga som barn i den åldern kan ställa.
Ett par veckor senare åkte Benjamin för att hälsa på Anna-Lena över en helg. När han kom hem på söndagen och skulle duscha och smörja in sig med salva och ta på sig pyjamasen för att gå och lägga sig upptäckte jag ett skärsår på hans könsorgan. Jag frågade hur han fått såret men han skakade på huvudet och visste inte.
Jag ringde Anna-Lena samma kväll och undrade om hon kände till såret och hur det kunde ha uppstått. Först var hon helt ovetande, men så plötsligt kom hon att tänka på att Benjamin ramlat i trappan hemma hos mig.
”Nej, han har inte ramlat i trappan hos mig, i så fall var det hemma hos dig. Och han hade inget sår när han lämnade mig i fredags.”
”Jaha, då var det väl här han ramlade. Han fick väl såret då?”
”Men det här är ingen svullnad eller blodsutgjutelse, det liknar mer ett skärsår.”
Några veckor senare tog jag kontakt med Anna-Lena igen. Jag trodde, i min kanske naiva värld, att hon ville veta hur såret uppstått, i varje fall hur jag trodde att det hade gått till. Jag hade sett hur Benjamin satt i soffan och medan han tittade på tv fingrade han på snoppen genom pyjamasen. Jag förklarade för honom att så gjorde man inte när det fanns andra människor runt omkring. Han verkade förstå och sedan hände det inte fler gånger.
”Jag tror jag vet hur han fick såret, han har rivet sig själv. Men däremot undrar jag om han fått hjälp av någon eller om någon har visat hur man gör med sitt könsorgan.”
Med tanke på att en av Anna-Lenas andra två söner tidigt upptäckte sitt könsorgan och hade svårt att förstå att andra kanske inte var lika intresserade, frågade jag henne om det kanske var den sonen som visat Benjamin.
Anna-Lena blev fruktansvärt arg och gormade och skrek tills hon lade på luren. Efter det samtalet började ytterligare anklagelser.
Hösten 2006 såg Anna-Lena till att stoppa umgänget mellan mig och Benjamin. Tillsammans med socialtjänsten anklagade hon mig för sexuellt övergrepp på min egen son. Alltså, vände det mot mig som jag ett år tidigare ringt och berättat för henne.
I november polisanmälde Lena Bergström, från socialtjänsten, mig på grund av mammans påstående att det kunde ha skett sexuella övergrepp från min sida gentemot Benjamin. Det var formulerat på ett sådant sätt att polisen relativt omgående tillsatte en förundersökning.
Socialtjänstens polisanmälan byggde på Anna-Lenas ord. I en av utredningarna som socialtjänsten gjorde sade hon bland annat att jag hade sagt att Benjamin onanerade mycket och att jag vid ett tillfälle tvingat honom att visa hur han gjorde.
Dessutom hävdade hon, hur fräckt som helst, att hon samma sommar upptäckt ett sår på Benjamins könsorgan.
Som om detta inte var mer än tillräckligt anklagade hon mig dessutom för kvinnomisshandel, drygt ett år efter att vi separerat. Och barnmisshandel.
Vad var det Anna-Lena ville dölja och varför ljög hon om sexuella övergrepp? Varför frågade Benjamin mig hösten 2005, efter att han besökt Anna-Lena en helg, om vem som fick ta på hans snopp?
Polisen började relativt omgående med att förhöra Benjamin. Ett förhör gjordes i december 2006 och ytterligare två i januari och februari 2007. (Alla förhören spelades in på video som jag i efterhand fått ta del av.) Vid den här tidpunkten visste jag inte vad som var på gång eller att jag var polisanmäld. Jag har inte träffat Benjamin efter polisanmälningarna. Om jag gjort det i samband med anklagelserna hade han säkert berättat för mig hur det hade gått till, som han brukade göra med andra saker som inte alltid var till Anna-Lenas fördel. Då hade sanningen kommit fram, men det ville hon inte.
I december lämnade Anna-Lena in ytterligare en anmälan till polisen där hon anklagade mig för kvinnomisshandel, grov kvinnofrid och barnmisshandel av hennes två andra söner och Benjamin. Händelser som skulle ha ägt rum för flera år sedan. Man kan fråga sig varför hon tog upp det nu och inte när hon påstod att det hände? Var det ännu en taktisk fint av Anna-Lena och hennes advokater Catarina Ceder och Jessica Wilhelmsson tillsamman med socialtjänsten?
Benjamin blev förhörd av polisen Kristina Söderström i Uppsala. På videoförhören framkom det tydligt att Benjamin inte förstod varför han var där. Polisen försökte få honom att säga något negativt om sin pappa, vilken han inte gjorde. Han försökte istället få fram att han tyckte om sin pappa, att han trivdes med mig och att han inte förstod varför vi inte fick träffas.

Benjamin ville inte bo hos sina mamma, som han inte hade något större förtroende för. Ett par månader tidigare, en av de sista helgerna vi träffades, undrade han:
”Du pappa, nu är jag hos mamma så här många dagar.”
Så visade han 10 fingrar.
”Sen är jag hos dig så här många dagar”, fortsatte han och visade fyra fingrar.
”Det stämmer. Sen ska du tillbaka till mamma och så rullar det på så.”
”Men kan du inte prata med mamma att vi kan göra så här istället.”
Han visade 10 fingrar som han ville bo hos mig och fyra fingrar hos sin mamma.
När jag dessutom visste vad som hade hänt sista helgen vi träffades kändes det ännu konstigare att polisen försökte få ur honom något negativt om mig. När Anna-Lena kom för att hämta honom hos mina föräldrar sprang han ut bland några buskar i trädgården och gömde sig. Han ville inte åka hem till henne. Tillsammans med Eva Mickelsson, som var med, gick Anna-Lena ut i buskaget och drog en skrikande Benjamin in i bilen och körde därifrån.
Eva Mickelsson sade till mina föräldrar:
”Det här kommer ni att få ångra, era jävlar!”
Vad hon menade förstod vi inte, men det var sista gången jag träffade min son och sista gången Benjamin var hemma hos sin farmor och farfar.
När förhörsledaren inte fick fram att jag slagit Anna-Lena, Benjamin eller hans två halvbröder, ställde polisen i det sista förhöret i februari 2007 en direkt fråga till honom.
”Hur gick det till när du fick såret på snoppen?”
”Jag gjorde så här”, svarade Benjamin och gick bort till en kamera i rummet och visade med fingrarna.
”Var befann du dig då?” ”I min säng.”
Och där slutade förhöret. Inga fler frågor.
När polisen förstod att det kunde ha hänt hemma hos Anna-Lena ställdes inga följdfrågor som: Var det hemma hos mamma eller pappa? Var du ensam i rummet? Var det någon som visade hur du skulle göra?
Under ett av förhören sade Benjamin till förhörsledaren:
”Är du en riktig polis?”
”Ja, men jag har inte uniformen på mig för det behöver man inte ha inne på kontoret.”
”Men jag tycker inte du verkar vara en polis för poliser ska vara lite smartare än vad du är.”
I efterhand har jag visat inspelningarna för några jurister och barnpsykologer som tyckte, liksom Benjamin som var sex år och skulle fylla sju, att det var en mycket dålig förhörsledare. Juristerna och barnpsykologerna reagerade också på att det inte ställdes följdfrågor för att få reda på mer om händelsen.
Vid ett av förhören var Sarina Boman från socialtjänsten och Catarina Ceder, som nu var Benjamins målsägarbiträde, med och följde utfrågningen från ett närliggande rum, men också Anna-Lena. Man glömde bort att stänga av en mikrofon och det hördes hur de tre tillsammans med polisen samlades utanför förhörsrummet. Framför allt hördes Anna-Lenas röst när hon diskuterade med polisen. Efter pausen gick de tre in i rummet igen och polisen fortsatte att förhöra Benjamin. Hur mycket var Anna-Lena med och påverkade förhören?
Polisen tog upp anmälan om kvinno- och barnmisshandel och utsåg samma förhörsledare som Benjamin hade haft, Kristina Söderström, som höll i samtliga förhör. Anna-Lena radade upp en lista med vittnen. Det var bland annat hennes två äldsta söner, sina föräldrar Eivor och Anders Wärn, en förre detta granne och ett tiotal andra vittnen. Polisen hörde aldrig hennes föräldrar när det gällde den här anmälan, men Eivor Wärn förekom i annat förhör. De båda sönerna hoppade polisen också över precis som med grannen. Jag träffade grannen något år senare som berättade att hon inte hade haft någon kontakt med Anna-Lena sedan vi separerade och än mindre blivit tillfrågad om hon ville vittna och vad hon skulle vittna om. Hennes vittnesmål var ännu en av Anna-Lenas många lögner och ett namn som hon hittat på.
Polisen förhörde ett tiotal andra vittnen, som jag fått ta del av i efterhand. Samtliga förhör börjar på samma sätt:
”Jag träffade Anna-Lena på ICA och hon berättade att...” ”Jag träffade Anna-Lena på en fest och då sa hon att...”
”Jag träffade Anna-Lena på en tillställning där hon sa att...” Vad vittnena sade var att Anna-Lena påstod att hon blivit slagen men det var aldrig någon som sett eller hört något. Bara påståenden, men inte ett enda bevis eller vittne.
Polisens förundersökning drog ut på tiden, månaderna gick som blev till ett halvår. Även åklagaren frågade polisen varför de inte blev klara med utredningen. Men det var av taktiska skäl och uträknat i minsta detalj av Anna-Lena och hennes advokater. Hennes tidigare advokat Catarina Ceder hade blivit Benjamins målsägarbiträde och hennes kollega Jessica Wilhelmsson tog över som advokat. De förhalade processen genom att inkomma med ett nytt vittne som eventuellt hade något att tillägga i anmälan om sexuellt övergrepp. Den första huvudförhandlingen i tingsrätten som gällde vårdnaden om Benjamin var utsatt till juli 2007. Deras syfte var att göra gällande i tingsrätten att det förelåg en polisutredning mot mig angående misshandel och sexuellt övergrepp på min son. Därför ville de inte att polisens förundersökning skulle vara klar innan rättegången.
Sommaren 2007 konstaterade Catarina Ceder att Anna-Lenas mamma Eivor Wärn har något att berätta och kontaktade polisen och åklagaren om detta. Men sedan tog det ytterligare sex månader innan polisen förhörde henne i januari 2008.
Eivor Wärn sade till polisen att hennes barnbarn, Benjamin, hade berättat för henne att hans pappa brukade visa honom hur man onanerade. Om man känner till hennes bakgrund och att hon under stora delar av sitt vuxna liv medicinerat mot psykiska problem och att Anna-Lenas stora skäck var att bli som sin mamma, vilket hon tyvärr verkade bli, blev vittnesmålet inte särskilt trovärdigt.
Två månader senare i mars 2008 blev jag uppkallad till polisen för första gången sedan förundersökningen påbörjades i november 2006. Jag tog kontakt med Leif Silbersky, en känd brottmålsadvokat, som följde med till polisen och biträde mig som advokat. Väl där såg jag hur polisen som förhörde mig skämdes. Hon hade svårt för att möta min blick när hon ställde fem frågor som jag skulle besvara. Den sista frågan gällde vad hon kallade för en tredjepartsupplysning angående sexuella övergrepp. Vid det tillfället visste jag inte om att det var Anna-Lenas mamma som kommit med fler lögner, och jag blev mer än paff.
”Jag begriper det inte”, svarade jag på frågan.
”Svara ja eller nej”, sade Leif Silbersky som kunde sina saker. ”Nej, självklart har jag inte gjort något sådant.”
Tre dagar senare lade polisen ner förundersökningen och jag blev friad på alla åtalspunkter. En utredning som pågått i nästan 18 månader!
Om jag inte haft Leif Silbersky till min hjälp hade förundersökningen med all säkerhet dragit ut ännu längre på tiden.
Några dagar efter att förundersökning lagts ner var det dags för en hovrättsförhandling angående vårdnaden om Benjamin. Jag hade tidigare överklagat tingsrättens beslut och ärendet skulle prövas i högre instans.

Kapitel 9

Innehåll

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17

Kapitel 8

Innehåll

”Varför bevis och sanningen när anklagelser räcker”