Vad var det som fick socialförvaltningen att ställa upp på Anna-Lena? Socialförvaltningen är en myndighet som borde genomskåda lögner och urskilja anklagelser som inte kan bevisas eller på något sätt bekräftas. Det går tydligen att komma med nästan vilka uppdiktade historier som helst, om man spelar rollen som offer tillräckligt bra. Socialtjänsten ska utgå från ”barnets bästa” som det står i barnkonventionen, vilket är oerhört viktigt för ett utsatt barn. Men när det gäller Benjamin, vad blev han utsatt för?
Tyvärr, har han liksom jag fått lida av Anna-Lenas vanföreställningar och osanningar i kombination med en socialtjänst som gjort upprepade misstag utan att vilja erkänna det. En socialtjänst som från första början svalde Anna-Lenas påståenden med hull och hår, som tidigt bestämde sig för att ta Benjamin ifrån sin pappa och fördröjde processen i åratal. Var det att arbeta utifrån ”barnets bästa”?
I en förberedande förhandling hösten 2006 föreslog jag en kontaktperson, Ulrika Larsdotter Bodin, för att få umgängesrätt med Benjamin under julen, vilket rätten godkände. Hennes uppgift var att komma på besök under julhelgen hemma hos Benjamins farmor och farfar där vi skulle fira julen.
Julafton kom och jag skulle äntligen få träffa min son som jag inte sett på tre månader.
Men Benjamin kom aldrig.
Anna-Lena vägrade att komma och lämna honom, trots rättens beslut. Hon satte sig över lagen som om den inte gällde henne. Senare motiverade hon sitt agerande med att hon inte ansåg arrangemanget tillräckligt säkert för Benjamin. Det var så absurt!
När jag ringde socialtjänsten för att höra hur Anna-Lena kunde strunta i att lämna Benjamin till mig utan att de agerade fick jag till svar att de inte kunde göra något då ärendet var överlämnat till BUP, Barn- och Ungdomspsykiatrin. Min första tanke var, vad gjorde Benjamin där?
På BUP svarade de mig att ärendet hade skickats vidare till traumaenheten på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag tog kontakt med traumaenheten som inte kunde uttala sig när jag inte längre var vårdnadshavare. Senare skickades ärendet tillbaka till socialtjänsten.
I början av 2007 hölls den andra förberedande förhandlingen där jag återigen fick rätt till umgänge med Benjamin, tillsammans med Ulrika Larsdotter Bodin som kontaktperson. Det bestämdes att jag skulle hämta Benjamin en lördag ett par veckor senare.
Samma morgon som vi skulle åka till Anna-Lena för att hämta honom fick Ulrika ett telefonsamtal från min advokat, Anna Möller, som sade att hon kvällen innan fått ett fax från Anna-Lenas advokat, Jessica Wilhelmsson, där Anna-Lena ville att jag inte skulle följa med fram till ytterdörren hemma hos henne. Hon ville att Ulrika kom ensam, vilket min kontaktperson gick med på.
När vi parkerade bilen utanför huset sade Ulrika:
”Patric, du kan inte sitta här i bilen. Du kan åtminstone gå fram till grinden så Benjamin kan se dig från ytterdörren.”
Och det gjorde jag. Från grinden fram till ytterdörren var det omkring tio meter.
Ulrika ringde på dörren och Anna-Lena hann knappt öppna förrän hon såg mig vid grinden och började skrika:
”Ni har brutit avtalet. Du får inte komma hit!”
Ulrika ställde sig mycket frågande till vad hon menade. ”Domstolsbeslutet!”
Sedan dröjde det bara några sekunder innan Göran Hagman,
Anna-Lenas nya sambo, också stod vid dörren.
”Detta är åt helvete fel och ni gör inte som domstolen har bestämt”, sade han och ställde sig bredbent bredvid Anna-Lena.
Rösterna höjdes och stämningen blev allt hotfullare.
”Jag tänker inte lämna ut Benjamin när ni gör så här”, skrek Anna-Lena.
Göran Hagman gick på i ullstrumporna och skulle visa att han var stor och stark inför Anna-Lena. Han tog ett steg mot Ulrika och blev allt mer aggressiv.
Jag tyckte det var fel att Ulrika skulle stå där ensam och ta emot skrik och tjafs. Hon gjorde detta helt gratis och för Benjamins skull. För att markera att hon inte var ensam öppnade jag grinden och gick de tio meterna fram till trappan och stannade vid det första trappsteget.
”Du får inte vara på min tomt!” skrek Göran Hagman ännu högre.
Vad hade han med det här att göra? Vad tillförde han diskussionen? Ingenting. Det var inte hans son det handlade om. Och det var inte ens hans tomt.
Anna-Lena fortsatte att anklaga oss, och framför allt mig, för att inte hålla överenskommelsen. Att hon inte ville att jag skulle visa mig vid ytterdörren var en önskan hon hade tagit upp med sin advokat kvällen innan, inte något som rätten beslutat om.
”Det står ingenting i domstolsbeslutet att jag inte får vara på tomten eller komma och hämta Benjamin. Det står att jag ska komma hit och hämta honom idag. Var är han?” undrade jag som blev allt mer upprörd.
Ulrika, som förstod att det inte skulle leda någonstans, tog mig under armen och sade:
”Patric, nu går vi härifrån.”
Vi gick tillbaka till bilen och Ulrika ringde min advokat och berättade vad som hänt. Hon blev också upprörd över Anna-Lenas beteende och förmåga att förvränga verkligheten. Till sist föreslog Anna Möller att Ulrika skulle göra ett nytt försök medan jag satt kvar i bilen, vilket hon gjorde och fick tala med Anna-Lena. Då kom nästa typiska beteende som Anna-Lena ofta tog till, att gråta exakt vid rätt tidpunkt. Hon grät, tårarna rann och med uppgivna gester ville hon på något sätt bedyra att det inte var hennes fel att hon inte lämnade Benjamin till min kontaktperson.
Ulrika kom tillbaka till bilen och skakade på huvudet. Det skulle inte bli något umgänge med Benjamin den här gången heller, till min stora besvikelse. Två gånger inom loppet av några månader såg Anna-Lena till att göra det omöjligt för mig och Benjamin att träffas. Fast att vi hade rätten på vår sida.
Ulrika Larsdotter Bodin vittnade några månader senare vid den första rättegången, sommaren 2007, där hon redogjorde för vad som hänt när vi skulle hämta Benjamin. På frågan från min advokat om hon såg Benjamin svarade Ulrika att hon varken såg eller hörde honom. Hon uppfattade det som om Benjamin inte var hemma. Det visade att Anna-Lena inte hade tänkt att genomföra domstolens beslut genom att se till att Benjamin inte ens var där. Anna-Lena sade senare i rättegången att Benjamin hade varit hos sin mormor den dagen.
Senare i samma rättegång kallade Anna-Lena Ulrika för ”enbart en chaufför utan kompetens” och ansåg att Ulrika inte var en kontaktperson. Om man då visste att Anna-Lena inte ens kunde multiplikationstabellen och att Ulrika var doktorand inom förskoledidaktik förklarade det vilken nivå Anna-Lena befann sig på.

Kapitel 10