En varm och solig eftermiddag några dagar innan midsommar 2006 hoppade Benjamin runt på kullerstensgatorna i ett hopp- mönster som bara en sexåring kan hitta på. Han höll min hand, kärleksfullt och tryggt, och pratade om allt han såg och upplevde. Om kommersen runt marknadsstånden med hantverk och souvenirer, om turisterna och de överfulla uteserveringarna och det som för stunden intresserade honom mest, glassen han åt på.
Det hade kunnat vara en idyllisk eftermiddag, om det inte varit för telefonsamtalet som satte allt i rullning.

”Hej, det här är Sarina Boman. Är det Patric Knutson jag pratar med?”
”Ja. Och vad vill du?”
”Jag är från socialtjänsten och vill att du överlämnar Benjamin till oss. Nu med detsamma”, sade kvinnan som om det var en vardagsrutin.
”Benjamin, menar du min son?”
”Ja, just det. Nu är det vi som har vårdnaden om honom och inte du.”
”Vilka vi?”
”Socialtjänsten i Enköping”, svarade kvinnan fortfarande lika oberörd.
”Varför då?”
”Inget du ska bry dig om.”
Jag blev förvånad över att hon trodde att jag inte skulle bry mig. Förståelse var antagligen utanför hennes begreppsvärld. ”Du ska lämna honom på bussterminalen i Örsundsbro om 45 minuter.”
”Varför ska jag lämna min son till er?” frågade jag.
”Vi har precis tagit ett LVU-beslut. Vet du inte om det?”
”Nej och jag vet inte vad det innebär. Du kanske kan förklara det för mig?”
”Att Benjamin ska placeras på en gård utanför Stockholm med sin mamma. Är det något annat som är oklart?”
Jag såg på Benjamin där han stod bredvid mig och försökte få i sig glassen som började smälta i värmen.
”Ja, väldigt mycket. Varför ska han placeras på en gård utanför Stockholm?”
”Vi har tagit ett LVU-beslut”, upprepade hon. ”Socialtjänsten har nu vårdnaden och inte du. Förstår du?”
”Jag förstår vad du säger i ord men inte i mening.”
”Du är inte längre hans vårdnadshavare. Du ska lämna honom till oss inom 45 minuter.”
Om inte Benjamin varit så otålig och börjat dra mig i armen skulle man kunna tro genom hennes lättvindiga sätt att det handlade om en sak, och inte om ett barn.
”Jag hinner inte dit på 45 minuter. Och med tanke på vad klockan är så slutar du förmodligen om en halvtimme.”
”Jag kan vänta på övertid”, sade kvinnan som om hon gjorde mig en tjänst.
”Du har inte förklarat varför”, sade jag och kände ilskan komma krypande.
”Har du inte förstått att socialtjänsten har vårdnaden om Benjamin?”
Trodde Sarina Boman att hon kunde ringa och kallt konstatera att socialtjänsten tagit över vårdnaden och att jag skulle godta det, så där rätt upp och ner?
”Men jag vill ha en förklaring. Kan du inte ...”
”Hör du inte vad jag säger? Du ska lämna honom där jag sa. Punkt slut.”
Det var som att prata med en kall och hård vägg, helt utan nyanser.
”Vi kan spåra din mobil. Har du hört talas om GPS och satellitspårning?” fortsatte hon.
”Ja, och vad då? Vi kan inte vara i Örsundsbro om 45 minuter. Vill du spåra min mobiltelefon så tycker jag att du ska göra det”, sade jag.
”Det gör vi nu. Bara så du vet det.”
Det här blev bara värre och värre.
”Bra, då vet du var vi är. Men varför ska han sättas på en gård utanför Stockholm? Kan jag inte åka dit och möta upp er?”
”Du får inte vara där. Det är bara för Benjamin och hans mamma”, fräste hon med allt gällare röst.
Nu fick det vara nog.
”Jag förstår inte vad ni håller på med. Du vill inte svara på mina frågor och jag försöker resonera med dig, men du verkar inte vara på det humöret.”
”Du får 45 minuter på dig sedan tar vi dig via satellit. Fattar du?”
”Okej, nu lägger jag på och nästa samtal du får är från min advokat.”
Solen som en gång hade värmt gick i moln, bildligt och bokstavligt talat.
Vi fortsatte att promenera längs med kullerstensgatorna och trots det inträffade försökte jag vara närvarande med Benjamin. Han ville ha mer glass och pratade glatt med de utländska turisterna som strövande runt bland torg och gränder. Språkbarriären verkade inte hindra honom från att göra sig förstådd och hans personliga charm underlättade kommunikationen.
Samtidigt försökte jag koncentrera mig på situation vi befann oss i. Vad skulle hända med oss i framtiden? Jag förstod vem som var initiativtagaren men hade Benjamins mamma, Anna-Lena Wärn, ett samarbete med socialtjänsten? Förstod hon inte att detta var att sikta mot helvetets botten?
Tankarna snurrade allt fortare. Trodde socialtjänsten att det var okej att göra så här mot mig och Benjamin, en liten sexårig kille? Att jag skulle släppa iväg honom till främmande människor som ringde och påstod att de tagit över vårdnaden?
Varför placera honom på en gård som jag inte fick besöka?
(Efteråt fick jag veta att gården var ett skyddat boende för utsatta kvinnor.) Det var som om jag inte längre hade något med min son att göra.
Jag avbröts i mitt grubblande när Benjamin pekade med sin kladdiga hand nedsmetad med glass som runnit från struten, och sade:
”Där pappa ska vi äta i kväll. Ser du? Det ser coolt ut.”
Jag försökte torka bort glassen och samtidigt titta vad han pekade på. En pråm vid kajen med en restaurang. Den hade jag inte lagt märke till.
”När såg du den?” undrade jag.
”När du pratade i telefon och var så arg. Vi kan väl äta där?”

Regnet smattrade mot fönstren när hovmästaren visade oss till bordet med vit linneduk. Tidigare på dagen hade vi checkat in på ett hotell och bestämt oss för att gå på restaurangen som Benjamin hade hittat. Hovmästaren hade upplyst oss om att det var minst två timmars väntekö för ett bord. Fråga mig inte hur men efter fem minuter fanns ett bord ledigt när Benjamin pratat med hovmästaren. Ännu ett prov på hans charm och sociala förmåga.
Jag försökte förklara matsedeln men han hade redan bestämt sig.
”Titta pappa, sådana vill jag ha.”
Några bord längre bort satt ett par och åt räkor från räkbuffén. En skål med oskalade räkor, vitlöksbröd och en bytta med aioli att doppa räkorna i. Ja, varför inte?
Jag fick hjälpa honom med de första räkorna men därefter klarade han av att skala de flesta, på sitt sätt. Varje räka han skalade och doppade i aiolin visade han mig och med jämna mellanrum skulle jag provsmaka. Så naturligt och lättsamt.
På denna relativt exklusiva restaurang drog vi blickarna till oss. Benjamin var det enda barnet och några undrade över hans val av mat och om han skulle klara av att skala räkorna. Ett äldre par vid bordet bredvid sade att vi påminde om när de brukade ta med sina barnbarn på restaurang. Då höjde Benjamin sin Coca-Cola och skålade med den äldre kvinnan. Samtidigt vände sig ett par några bord längre bort och skålade med honom.
Så stolt jag kände mig. Och Benjamin, han växte en hel decimeter.
Jag såg på honom där han satt och pillade med sina räkor. Då och då tittade han upp och log. Jag såg inget annat än lycka hos min son.
”Pappa, den här är hel. Du får den. Smaka.”
Han doppade räkan i aiolin och lade den på min tallrik. Just då tänkte jag att detta måste vara bättre och humanare för honom än det andra alternativet, att placeras på en främmande gård utanför Stockholm med sin mamma. Det som socialtjänsten kallade för att ”hjälpa barn”. Och i Benjamins fall, utan sin pappa och utan någon riktig anledning.
Jag kände mig stolt över beslutet att inte överge och lämna honom till socialtjänsten.

Kapitel 2